Aldrig tror jag att jag har haft känslan av att vara lycklig men ändå tom på samma gång. Det känns som att det är något som gnager i mig som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Men det är väl egentligen något som kommer att gå över. Och aldrig har jag känt innan att jag har varit riktigt socialttrött. Jag orkar knappt vistas bland flera personer samtidigt som exempelvis skolan, jag blir helt slut efter dagarna och orkar inte vara social någonstans, Men det går däremot bra när man är själv med någon.

Och aldrig innan har jag känt en bitterljuv känsla av att få sommarlov. Jag vet att jag kommer få ett bra sommarlov med bra saker som händer, men jag saknar redan alla vänner som jag vet att jag inte kommer träffa så mkt som jag brukar. Och visst är det skönt att inte ha läxor som hänger över sig, men jag vet redan nu att jag kommer bli otroligt rastlös efter bara några veckor.

Tanken på att det sedan bara är ett år kvar i skolan är även det både roligt och sorgligt. För jag vet att sista året kommer bli roligt med nya ämnen, men det är inte så roligt att det blir mer uppdelat då alla väljer olika kurser. Och det kommer bli det sista året där jag är säker på att jag kommer ha en otroligt stor skala underbara vänner omkring mig. För jag vet att efter skolan är slut så kommer vissa glida iväg på annat håll, det har hänt så många gånger förr. Att sedan börja om på ruta ett på ny skola, på riktigt allvar, på helt egna ben är nog det som skrämmer mig mest. Att jag inte har någon i närheten i början som jag kan stötta mig på. Dagen då jag tar studenten kommer jag gråta av både glädje och rädsla. 

Att livet skulle ändras så mycket under gymnasietiden och att man själv skulle förändras så mycket hade jag aldrig trott. Det känns som om det var 20 år sedan jag gick i nian på högstadiet. Men det som annars gnager i mig är att jag inte vet något som helst om min framtid. Vad ska jag göra när jag inte har högskolan sen? Vad ska jag utbilda mig till och vad vill jag arbeta med? Hur kommer mitt liv se ut när jag är färdig med mina studier? Och hur ska jag klara av den rastlöshet jag känner när jag inte kommer ha plugg om dagarna att göra? Kanske borde jag bli lärare, de har ju mkt prov att rätta och så. Men hade jag blivit en bra lärare, hade jag klarat av stökiga elever och kunna lära ut samtidigt som jag vill vara omtyckt?

Och förövrigt är det inte bra för mig att sitta uppe såhär och tänka. Men det var iaf skönt att skriva av sig. Och den som nu orkade läsa allt borde få värsta applåden!